Hennes ansikt

"Lesbisk erotisme, voldsforestillinger, spill med seksuelle identiteter og utforskning av ulike former for overskridelse på et språklig, erkjennelsesmessig og fysisk nivå, har vært viktig i Kristin Bergets forfatterskap siden debuten i 2007. Hun har også hele tiden vært en risikovillig, kompromissløs forfatter med litterær dødsforakt i pennen."

"I «Hennes ansikt» skriver hun fram et refleksjonsrom som tross den umiddelbare enkelheten gir plass til vidtfavnende problemstillinger knyttet til å være menneske og forfatter. ..Hun har tyngde og sensibilitet."

Kärleksjakt i Bergets förtätade skogsdikter

2 juli 2014 kl 16:50, uppdaterad: 10 juli 2014 kl 14:43 PoesiHennes ansikte Kristin Berget Övers: Ida Linde 52 s. Rámus förlag

I “Hennes ansikte”, Kristin Bergets tredje diktsamling, befinner sig berättarjaget i en liten stuga i en skog. Hon äger ett gevär, patroner till vapnet och jakthundar. Hon laddar geväret, släpper ut jakthundarna och tänker på hjortar, på stora, råmande elvataggare. Hon är stark i sin ensamhet.
Med enkla medel målas den starka isoleringen upp: veden ska huggas, maten ska lagas, stugan ska hållas i gott skick. Miljön framträder tydligt utan att språket tyngs av alltför mycket deskriptivt material. Jagets vardag målas upp bestämt men avskalat.
Vedstapeln omkullblåst

regnet och det uppblötta sågspånet
Jag har kokat soppa på rådjursben
lyssnar radio
Nu är det mörkt utanför fönstret
Det är mörkt
Så långt är dikten lättillgänglig. Språkligt klar och med en rytm som gör läsningen njutbar. Jag läser långsamt, ibland högt, och drar ut på dikterna. Sakta kryper sig dock förtätade partier in vilka bär på ett sårigt raseri. Till en början hela strofer, därefter enstaka inkilade rader. I dessa partier mejslas bland annat berättarjagets förvirring inför sina otillräckliga minnen fram. Hon har förlorat en älskarinna. Kärleken glöms. Minnet tappar sin kronologi och det som kvarstår är ilskan. Hon jagar och jagar sin älskade.
Varje dag går jag länge
längs älven
När solen står som högst
kastar ingen skuggor
tänker jag på olika sätt att
avliva henne
Skulle jag säga fälla
En och en står dikterna nakna och enkla framför mig men sammantaget utgör de en komplex helhet. Berättarjagets röst är stram men däri finns även drag av en lakonisk humor som Ida Lindes översättning fångar väl.
Det måste ha varit julafton
det varma vinet det svarta fåret
Trots diktsamlingens korta längd samsas en mängd referenser om utrymmet. Och om jag skulle drista mig till en invändning så är det just mot den upphakning som dessa referenser ibland tynger texten med. Läsningen hakar upp sig. Högläsningen avtar och ersätts av ett mumlande. Jag tar om och slår upp. Med detta sagt vill jag dock inte slå ett slag för den motståndslösa läsningen, tvärtom, ett visst mått av motstånd, tvång och våld krävs enligt mig i all läsning som gör avtryck. Snarare är det mängden referenser och sättet på vilket de lämnas okommenterade eller förvirrande okontextualiserade som utgör ett obalanserat inslag i en annars stringent och oroande text.

Talande tystnad

Dela denna artikel
Facebook Twitter Google Plus Tipsa Utskrift
boken Publicerad 23 april 2014 kl. 04:00

Kristin Berget.

Kristin Berget skriver en expressiv dikt i ett mycket reducerat tilltal. Hon använder en form som är både öppen och sluten på samma gång. Det är också den paradoxen som blir livgivande i hennes dikt. Hennes förra diktsamling var ett språkligt samarbete med författaren Mara Lee – "Min natur" – och det är möjligt att det finns spår, klanger och ekon mellan samarbetsvolymen och den nu utgivna Hennes ansikte.
Det här är en diktsamling som jag läser på flera olika samtidiga plan, inte minst fungerar det som en omdiktning av en slags romantisk arketypisk diktning där det kvinnliga jaget alltid varit en del av utsmyckningen. I "Hennes ansikte" är dikten däremot renskrapad, barskrapad om man så vill. Naturen är besjälad också här, fastän grym.
Berget skriver sig ner till en språklig basnivå. Transportsträckor, gester, omvägar – ingenting av det finns kvar i lyriken utan istället stiger hennes egen röst fram som en klar tydlig brännande låga. Hon låter språket bränna sig ner genom ett tätnande omgivande mörker. I "Hennes ansikte" möter vi referenser till knapphetens mästare redan på första sidan. Hon anspelar nämligen på Paul Celan och hans "Dödsfuga". Berget skriver:
Nätterna går åt till Todesfugan
rensa krut från eldröret slutstycket och kammaren.
Celan tycks mig återkomma. Bergets dikt är kroppslig, fysisk. Den är samtidigt våldsam i sin reducering. Hon arbetar med ett konstant gränsöverskridande. Det är tematiskt inte minst i sin prövning av sig själv. Det är ofrånkomligt att dikten då kommer att röra sig mellan de två polerna tiga och tala, för hur kan vi skriva om det som inte går att artikulera, formulera?
Berget skriver "Avbildad vänder hon bort blicken/eller ner/Vegeterar/Inga synliga slag mot munnen men/ett förhållande mellan/tal och tystnad". Det finns en slags omvänd utvecklingslinje som löper genom samlingen, även om det kanske är mer korrekt att benämna det som en enda sammanhållen dikt.
Hon rör sig omkring människoblivandets villkor, talandets villkor: "Nu vill jag att snön ska/fylla det här rummet/Begrava mig och tystnaden/Jag vill inte vara här mer". Det "Du" som dikten riktas emot är ett "Hon" som är underkastat både språk och våld och kanske är det diktens egentliga epicentrum. Det är rörelsen bort från ett språk som är makt: "Massgraven ropar/Allt detta är patriarkat".
Det överskridandet av gräns är både en fråga om genus och sexualitet och naturligtvis en konstant rörelse just mellan det som går att utsäga och det som måste tigas fram: "Jag läste hela hennes bok i ett streck/Sedan skrev jag/som om det är en rättssak/där domarna är okända."
Ida Lindes tolkning är kongenial, utsökt, distinkt som en plötslig insikt. Kristin Bergets "Hennes ansikte" är en komplicerad och ibland svårforcerad diktsamling, på ett sätt. På ett annat sätt är den som musik, röster och ljud som bara övervinner läsaren.
Kristian Lundberg